Orka skriva på engelska i en diskussion som är av sån liten relevans för dem som inte kan svenska än...
I claimed recently that the Swedish spelling contains as many silent letters as the French spelling. I have not counted them, so it might not be exactly true, but they are many.
Men på franska utelämnar man i princip
systematiskt sista bokstaven...
The verb conjugation -a -ar -ade -at -ad/-at is really only -a -ar -a -a -ad/-at.
-a, -ar, -a, -at, -ad/-at/-ade
lägga lägger lade lagt lagt/lagd
`lɛg:a lɛg:ər, lɑ: lak:t
ha har hade haft havd/havt
(h)ɑ: (h)ɑ:r (h)`ad:ə (h)af:t, (h)av:d/(h)af:t
jag skulle skippa "ə" framför vokaler om jag talade fort
h uttalar jag vid betoning eller efter en paus
vara, är, var, varit
vɑ: ɛ: vɑ: var:t (orkar inte slå upp hur retroflexerna noteras)
jag skulle utan problem kunna betona kortformerna (alltså inte `vɑ:ra eller `vɑ:rit)
The g is often silent in endings, such as <-ig -lig -ligen> /-i -li -lien/.
Jo, fast jag skulle uttala g i till exempel "mig veterligen" /'mɛj: `ʋe:tərli:gən/ och "säkerligen!" /`sɛ:kərli:gən/
The pronoun <något något några> is /nån nåt/nå/någe nåra/ (or nô- but the vowel quality is not the topic of this thread)
nɔn: nɔ/nɔt: `no:ra
"någe" låter helt normalt men jag tror inte att jag använder det själv
Vrida was vri, göra was gö and so on, in real unadulterated Swedish speech, but such forms are seldom heard today.
Jag har ett egendomligt minne av att min kusin sa "gö" ett tag när han bodde i Västerås
Other particles often have silent letters:
<och> /å/
<det> /dä/
Jag säger /de:/ om jag betonar ordet, annars /dɛ/
Min nederländskalärare (en svenska) i Göteborg sa /de:/, men /dɛ:/ vid högläsning. Härligt tvärtemot!
<att> /å/ (infinitive marker), not the subjunction (?) att which is fully pronounced.
Jupps.
<god> /go/
gu: gɔt: `gu:a
<vid> /ve/ preposition
/vɪ/ eller /ve/, ja
som partikel skulle jag säkerligen säga /vi:(d)/: ta vid sig
<hammaren> /hammarn/
<djuret> /jure/
jo, förutom att jag oftast uttalar -t
till min skam uttalar jag -e- rätt ofta i -aren och dylika fall
till
preposition: tɪ/te
partikel: til:/te: (oftast till)
skulle nog uttala l framför vokal ganska ofta, jo
till
<med> /mä/ (preposition and prefix), /mé/ (noun) plural /mé(d)ar/
preposition/partikel: mɛ(:)
prefix: me:d (medarbetare)
substantivet känner jag bara till i plural, men rent känslomässigt skulle jag fabricera singularen "mede"
For me "e" in "vatten" for sure isn't silent, and I'm sure that for a vast majority of Swedes it isn't either. I generally don't drop those word-inital "h" either.
e:et uttalar jag, men jag skulle definitivt utelämna h i många fall (inte bara i funktionsord för den delen)
As for "körkort" I think I tend to drop the "r".
Jag uttalar det med färgat ö, så man vet att det är ett r där.. fast sån jättetydlig uttalsskillnad gör jag inte
tills
alltid /tis/, men jag tycker /tɛs/ låter rätt normalt med
[jʉːɹə ɪ tɹe̞gːɔɳ ʂeːntə ɹɪktɪt fɹɪsʲːt ʉt], or something like it. That palatalisation on the [s] is an approximation of what that disappearing /k/ tends to cause.
Då har man lärt sig nått idag med då!
Coola grejor!
"Jag har inte sett något" I would usually pronounce "Ja:nte sett nåt"
Note that ser inte [seː.n̩t] is pronounced with a syllabic n.
Precis!
`jɑn:tə sɛt: nɔn: (varvid ɑ mot slutet palataliseras en smula på väg mot n:et)