Jurgen Wullenwever wrote:Min undran gäller motivet. Varför vill du göra just detta?
Av estetiska grunder, för det ser mer autentisk ut till mig och också för att inte mista förhållandet till de andra skandinaviska språkena.
Om jag kunne byta nogra av de ä:er til e:r liksom före 1889, skulle jag också mycket gärna göra det.
Och så vill min skrift likna någen gammal svensk? Jag hittage en bok tryckt i Helsingforst i första halvdelen av sista århundradet och jag fann det så mycket trevligare att läsa!
I varje fall, jag vill tala precist liksom svenska är talt i dag, med svenska ord och uttryck, och göra mitt bästa, inte att blanda med danska. Men i skriftspråket är det helt annat! Om jag kunne undvika att skriva svenska helt och hållet och hålla mig till danska, skulle jag göra detta - men det verkar inte fungera i Finland.
Det hjälper också att skriva svenska från tid till annan, för på detta sättet blir jag också bättre till talespråket. Men därefter finnar jag mig att skriva "inte" i en dansk text och när jag genomläser mitt svenske text, måste jag alltid utan undantag komma tillbaka och rätta alla mina "er," "og" osv. till "är," "och" mm.
Också det er (ursäkta, är!!!) lättare att skriva ordet på det korrekte sättet när det låter olikt (liksom:
när, gärna, liksom) - disse låter så skiljaktiga när man uttaler dem, att jag brukar skriva dem korrekt från fösta gången. Men när jag skal skriva "är" eller "varken," är det mycket mer naturligt att skriva "er" eller "hvarken."
Och i förhållande till främmande ordena, är det en helt annan diskussion som vi redan har haft här i forumet och inte bliver eniga om
Vad skal du tycka om en svenska skrivit på detta sättet (hv-ord med h, främmande ord liksom på främmande språket och nogra ä:r, som var skrivit med e före 1886, skrivit som e igen) - allt annat förblir det samma)?