Jag gick och tänkte lite på tonsandhi i svenska, alltså att den grava accenten på ord under vissa omständigheter blir till akut accent. Jag upptäckte en konstig grej. Jag ska nu bara tala om tvåstaviga ord med betoning på första stavelsen.
Tonsandhi sker i sammansättningar av två ord med grav accent. (Det sker säkert på fler ställen med, men det är det jag fokuserar på.)
idrott (grav) + haka (grav) = idrottshaka (grav + akut)
I exemplet ovan får den andra delen av sammansättningen akut accent, fast det har grav accent när det står ensamt. Första delen har kvar sin grava accent.
ungdom (grav) + navel (grav) = ungdomsnavel (grav + akut)
Samma sak här. Men, det här är det intressanta:
ungdom (grav) + idrott (grav) = ungdomsidrott (grav + akut) ELLER ungdomsidrott (grav + akut med betonad sista stavelse)
Vissa ord när de används som andra element i en sammansättning kan få antingen akut accent med betoning på första stavelsen, eller akut accent med betoning på sista stavelsen. Men detta gäller alltså bara vissa ord, se till exempel:
ungdom (grav) + navel (grav) = ungdomsnavel (grav + akut) MEN INTE ungdomsnavel (grav + akut med betonad sista stavelse)
ungdom (grav) + soppa (grav) = ungdomssoppa (grav + akut) MEN INTE ungdomssoppa (grav + akut med betonad sista stavelse)
Det verkar inte ha att göra med om det sista stavelsen är öppen eller sluten att göra, eftersom varken navel eller soppa kan få slutbetoning medan idrott kan få det.
Har nån nån förklaring? Det måste ju ha gjorts nån slags forskning på det här tycker man. Det skulle vara intressant att se om nån har nåt att säga.